Birger Nylund

Birger "Birre" Nylund ägnade sig främst åt skidlöpning, både som aktiv utövare och som funktionär och ledare. Han kom att vara verksam inom Djurgårdens Idrottsförening under ett halvt sekel, vilket borde vara rekord i vår förening.



Birger Leonard Nylund föddes 20 mars 1881 och växte upp vid Norrmalmstorg. Från första staplande stegen älskade Birger naturen och när han blev äldre började han dra sig utåt "vildmarken" på Djurgården. Och det dröjde inte länge innan han kom i kontakt med Djurgårdarna och det gäng som på den tiden idkade backhoppning vid Sirishofs på Södra Djurgården där gutter från norska jägarbataljonen introducerat sporten. Visserligen fanns det inte många likheter mellan dåtidens och nutidens backhoppning, men likväl tjusades man då, som nu av att få lämna moder jord för en färd genom fria rymden. Då var backarna konstruerade med en kraftig och brant överbacke, varpå en nära nog platt underbacke följde. Naturligt nog blev det ytterst svårt att orka stå i en sådan modell och därför var man utrustad med en kort pinne att använda som stöd när man tog mark. Det låter kanske litet konstigt för nutidens storbackhoppare men ja tiderna förändras och vi med dem.


Han var känd som seglaren, skytten, skidmannen och skogskaren Birger Nylund och kom att vara verksam ett halvt sekel i Djurgårdens IF. Birger som blev "Birre" med hela Djurgården skrev in sig som medlem den 3 januari 1897.Under dessa fem decennier var Birger verksam som expert i skidförbundet, distriktsförbund, Kungliga Segelsällskapet, skytterörelsen, medlem i Stockholms vinteridrottskommitté, initiativtagare till att bygga Hammarbybacken 1916 och slalombacken i Saltsjöbaden, framstående skytt med ett flertal förstapris samt seglare, - men alltid i Djurgårdens IF. Han var även initiavtivtagare till att resa Djurgårdsstenen på Skansen [Läs Mer]



Birre ingick i den grupp Djurgårdare som 1903 deltog i Holmenkollen där alla svenska skidlöpare fick känna på de norska smågrabbarnas taktiska drag. Skidspåren gick genom ett antal gärdsgårdar där öppningarna utgjordes av en lösbar stör. Vid varje norrman som passerade öppnade "guttarna" bommen, men när svenskarna skulle passera var det stängd.

Birres betydelse som aktiv deltagare i tävlingar var dock ringa men desto större har hans insatser varit som tävlingsfunktionär och ledare av skidavdelningen. Det var nästan otänkbart att ha en backlöpning utan att ha Nylund som prisdomare och backchef. Dåtidens svenska backkonstruktörer var naturligtvis Djurgårdare.
Birres ordförandeskap inom Djurgårdens skidavdelning resulterade i att denna blev den bäst skötta sektionen inom föreningen.

Djurgårdsminnen berättade av Birre Nylund 1941
"Mitt första möte med Djurgårdarna var i början på 1890-talet ute vid Kärleksudden på södra Djurgården. De hade där en skidbacke, "Skansenbacken", där det skuttades värre. Mina idoler var Gustaf Tibell, Nisse Widgren, Oppenböön och bröderna Bengt och Einar Tandberg. De sistnämnda särdeles klämmiga kamrater, ingen sprit och ingen tobak. De voro synnerligen goda föredömen för oss yngre.
Första gången man fick se en storbacke var ute vid Saltsjön 1895, då den nybyggda backen skulle invigas. Vi yngre grabbar hade inte råd att fara ut och träna utan kom direkt till tävlingen och hade naturligtvis inte det ringaste begrepp om, hur en modern backe skulle se ut. De backar vi förut åkt i bestod av en stor överbacke med ett högt stup men ingen underbacke alls. Det var att hoppa ned nästan på flata marken. Det blev tryck det skall jag säga, men för att underlätta det hade vi en kort pinne, "Norrbackspinne", för att stödja oss på. Nå ja, när vi kom ut till "Saltis" tyckte vi det var en jädrans skojig backe. Det syntes ju inget stup i den. Men när vi traskade upp fick vi se stupet, där vi tänkte vi skulle starta. Nää dra åt skogen! Hur skulle vi våga hoppa utför den branten? Ja tävlingen började och ingen kunde för skam skull fara hem igen utan att hoppa, så det var bara att ge sig i väg. Det blev alla tiders langning med hösäckar. Gustaf Tibell lyckades palla i ett par hopp, men så svepte han i sig, i sällskap med Nisse Widgren, en halv punsch på blanka förmiddagen. Nisse tycktes ha fått litet för mycket, för han gjorde dagens bästa saltomortal. Ja, det var den första erfarenheten jag gjorde med spriten och idrotten. Det var ju inte något vidare. Johan Björkdahl, vår käcke ledare, försökte att föregå med gott exempel. Han var med på en instruktionsresa till Bollnäs. Efter uppvisningen i Bollebacken bjöds det på middag och kaffe med avec. När Bollnäsar'n höjde flaskan sa Johan "tackar, ytterst lite". Han fick naturligtvis fullt glas och det svepte han i sig i ett enda ryck, för att bita av en hassing var okänt på den tiden.
Mitt första vallningsförsök var på en ungdomstävling vid Fiskartorpet. Det töade och klabbade under alldeles förskräckligt. Farbror Nalle Frestadius skaffade då fram en sillkagge full av lake och det var att smörja på det. Klabba under det gjorde det inte, men löpte gjorde det inte heller. De flesta stannade på stupet och sen var det bara att hoppa ner. Den första framgången med backvallning hade Oskar Bomgren. Han var mycket hemlighetsfull. När vi frågade vad det var sa han att det var "sill och potatis" men Einar Tandberg, som var möbelsnickare, såg direkt att det var polityr så han lärde ut knepet.
På tal om Oskar Bomgren så är vi inne på kapitlet "Värtapojkarna". De hade fina backskidor av ek som gjordes av gubben Lund vid Värtan. Det var annat det än de laggar vi åkte på.
Värtagrabbarna blev duktiga backhoppare. De bästa bland de var Oskar Bomgren, Axel Andersson, Johan Hansson samt oförbrännerlige Calle Jahnzon. Den bästa bravaden gjorde de i Sundsvall 1900 då de belade de tre första platserna i nämnd ordning, men blev det också fest efteråt som sent skall glömmas.
Apropå fest var vi på resa till nationella skidtävlingar i Härnösand 1901. Den resan tog förresten tre dagar på grund av snöstorm. Första dagen kom vi bara till Uppsala, andra dagen till Ånge och tredje till Härnösand, där Lidingöpojken Hjalmar Ljungberg i sällskap med hela stan var nere vid tåget och tog emot oss. Han meddelade att det var ordnat för oss med middag på stadens finaste hotell och vi gick naturligtvis dit och åt och festade värre. När middagen var slut kom räkningen. Tablå! Vi trodde vi var bjudna på kalaset. Det var att punga fram med pengar och där rök hela vår reskassa. Som väl var hade vi löst tur och returbiljett och de bussiga farbröderna i Skidfrämjandet lånade oss slantar så att vi hedersamt kunde dra oss från den staden.
Bröderna Carlsson, Herman Eriksson, Hjalmar Ljungberg jämte föreningens första norrlänning, Lars Gustaf Säff, bildade vårt första skidbudkavlelag. På en tävling, där laget började visa lejonklon, var bröderna Carlsson skapligt placerade på första sträckan och Lars Gustaf Sääf kom med den stora sensationen. Han placerade laget som överlägsen etta på andra sträckan till Enköping. På tredje sträckan blev det sensation andra vägen, Hjalmar Ljungberg kom nämligen sist i målet vid Stallmästargården. Ni skulle varit med om Djurgårdarnas upprörda känslor. Hur kunde detta gå till?? Jo det gick till på det här viset. Herman Eriksson och Hjalmar Ljungberg startade på sista sträckan. När de kommit iväg började de kivas om vem som skulle föra fram "Segerbudkavlen" till målet. Hjalmar, som var snabbast i käften, övertog budkavlen med påföljd att Herman blev fly förbannad och åkte kål på Hjalmar, vilken blev allt mer och mer på efterkälken och gick in i en stuga för att få något i sig. Där somnade han från alltsammans. När han så småningom kom till målet trodde han att han fortfarande var först med kavlen och ropade "varför hurrar ni inte?".
Föreningens förste egentlige längdlöpare var August Björkdahl. Han var inte med så många år så man minns inte så mycket av honom. En lustigkurre var han i alla fall och en hejare på att kunna debattera på sammanträdena som hölls en gång i månaden på den tiden.
Medlemsavgiften var det mycket strängt med. Hade man inte betalt för tre månader åkte man obönhörligt ur föreningen. August var en av dem som "åkte på fallrepet", som vår duktige men stränge ordförande J.G. Jansson uttryckte sig. Det var väl dock inte så mycket för avgiftens skull, kanske mer för att förkorta sammanträdena med ungefär tre fjärdedelar. Ja det var tider det!"







Så här skrev Djurgårdens medlemstidning om Birre 1913:
"Nylunds kärlek till DIF och skididrotten, hans stora verksamhetslust, energi och samvetsgrannhet är en förebild för öfriga Djurgårdare"

Birre begravdes 1968 med DIF-skölden på sin kavaj.

 

 

Källor:
Djurgårdaren 1913 nr 2
Djurgårdaren 1941



/DIFarkivet.se

Copyright © DIFarkivet.se
There are many unlawful people who attempt to sell some production of a bad quality, not only replica watches sale. To determine the lawfulness of these operations you can find some online News on replica watches sale resources related to that problem. You ought to understand that you buy some replica watches, so do not think that it will excellently work for hundred years. rolex replica sale are known for their design and outstanding quality and it is the dream of many to wear it on the wrist and flaunt it in style. The name rolex replica sale itself conjures up an image of grandeur and class and they have fascinated people all over the world with their appearance, exclusive mechanism and precision in timing. Among the major rolex replica sale brands, Rolex holds a very important position for its lovely designs and superior quality.